Bubblor.

Igår åkte äldsta sonen på läger. Läger med övernattning. Jag och lillebror skjutsade dit, o när sonen bestämt säger "Det är dags för er att åka nu" slås jag av att en av mina funderingar-kring-barnen-bubblor just sprack!
Pojken som länge inte ville bli lämnad för så ett par timmar står nu helt plötsligt (eller ja det har hänt successivt förstås men först då slog det ner hos mig) o ber mig åka därifrån!
Den där bubblan var ganska hållfast, eftersom de tankarna har handlat om mitt första barn, kring den uppfostran där jag inte haft nåt stöd från tidigare erfarenheter.

Det är lätt att i efterhand småle åt sina bubblor, att undra var de kom ifrån och varför vissa klarade sig länge utan att brista.
Jag har en stor respekt för mina bubblor: för mina tidigare nu spruckna bubblor, för dom jag har i luften just nu, o för dom som komma skall. Det är mina innersta tankar och funderingar som tumlar runt därinne, o just i bubbelstunden är det väldigt svårt att se utanför det jag målar upp som att det troligtvis ska vara för evigt.  

Jag måste säga att det är en rätt go känsla när bubblan spricker o tankarna får sväva fritt igen!
/angelica